Söndagen den 17 Maj 2009

Ja helgen har varit lugn och skön för mig. Det är nog första helgen sedan allt började som jag har kunnat släppa tanken på D nästan helt. (nja inte riktigt sant kanske)
Pratade med henne i går förmiddag och hon mådde skapligt, lite orolig för att hon inte fått provsvaren dagen innan som var meningen.
Jag tillbringade helgen hos Annica i Tisarbaden. När jag kom hem nu i eftermiddags så ringde B och berättade att han varit till Runnagården med lite pengar till D. Han hade pratat med henne i telefon en stund innan. Vi bestämde att jag inte skulle ringa idag utan vänta tills i morgon för att inte vara för "på"....
Nu nyss ringde de från Runnagården och sa att D ville att jag skulle ringa.
Gjorde givetvis det på en gång. D ville bara höra hur det var med mig och även kolla ifall jag kunde komma med lite nya filmer till henne. Hon hade sett att det fanns lite brända skivor som personalen kunde sätta på ibland, men att det bara var "tråkiga filmer". Hon ville dubbelkolla med mig innan hon frågade dem.
D ville ha de gamla vanliga filmerna som hon kan kolla på hur många gånger som helst utan att tröttna. Hon nämnde även Banhof Zoo men det kan hon glömma sa jag.
Jag frågade henne hur hon mådde och hon sa att hon faktiskt hade börja vänja sig att vara där. (sant?) Hon sa att två gånger i veckan kommer det en trubadur och spelar för dom. Häromdagen hade de legat ute i gräset och lyssnat när han spelade. D sa att det påminner lite om Lindhultsgården när hon är där. Det enda som dom gör är att äta, röka och kolla på TV. Hon hade vägt sig förra veckan och hon hade gått upp lite i vikt nu, BRA tycker jag. Däremot var hon bekymrad över att hon fått så dålig hy.... nåja småbekymmer tycker jag men jag förstår henne oxå. Hon har ju inte så mycket att fokusera på så alla småsaker blir nog väldigt stora där inne.
Personalen brukar åka till ÖB nån gång i veckan så D skulle kolla om hon kunde få medskick på Clerasil eller nåt liknande och givetvis MASSOR med godis.

Funderade lite förut på om det ska vara så här nu? Man lever på något sätt som i ett vaccum och är livrädd att det ska braka loss igen. Varje dag som man pratar med D och hon mår skapligt så känns det som en vinst.
Hur kan man vara nöjd med så lite? Jo för alternativet är otänkbart...