Fredag den 8 Maj 2009

Har inte pratat med Dannie idag. Försökt få tag i soc men utan framgång.
Kom och tänka på en dikt som min mamma läste ofta för mig när jag var liten...




SAGAN OM DET LILLA SKOTTET.
En sorgesam berättelse av Elsa Beskow

"Det lilla skottet växte så tätt intill sin mor,
och all sin näring fick det genom henne.
De var så goda vänner och deras glädje stor.
I lust och nöd de höll ihop, de tvenne.
"Vad allt är roligt", tänkte lilla skottet.

En dag kom mänskohanden, och med ett hastigt snitt
den skilde stackars skottet från dess mamma.
"Försök att skaffa egna små rötter, barnet mitt",
var allt vad modern sorgsen hann att stamma.
Det var en sorglig stund för lilla skottet.

Det sved i stackars barnet, som ensamt fördes bort,
men barnet glömde inte moderns läxa.
Det sattes ned i vatten, och tänk, att inom kort,
små fina rötter började att växa.
"Nu skulle mor bli nöjd", sa lilla skottet.

Den lilla plantans glädje blev obeskrivligt stor;
nu fick hon rik belöning för sin möda,
ty hon fick egen kruka med jord i, liksom mor,
och kunde själv ur jorden hämta föda.
"Vad jag är lycklig!", sa det lilla skottet.

"Visst är det litet knogigt, men det gör ingenting",
hon tänkte, där hon växte på, den lilla.
Och alla stora växter i fönstret runt omkring
de nickade så vänligt: "Inte illa!".
"Vad de är snälla!" tänkte lilla skottet.

Och nya blad och rötter hon fick allt fler och fler.
- Men en dag kom ej kannan, som den bruka ..,
och lät sitt friska vatten i jorden rinna ner.
Det blev så hårt skottets lilla kruka.
"Jag är så törstig", sa det lilla skottet.

Och nästa morgon grydde, men vattnet kom ej in.
Ack alla bladen hängde nu så illa!
"Låt gärna bladen vissna, håll liv i roten din!"
sa blommorna i fönstret åt den lilla.
"Jag ska försöka", sa det lilla skottet.

Och regnet föll där ute, det slog mot rutan snett.
Men ack, dit in ej trängde minsta droppe.
I krukorna där inne var lika torrt och hett.
Nu var ej lätt att hålla modet oppe.
"Jag kan ej andas mer", sa lilla skottet.

Hon viskade så sakta: "Nu orkar jag ej mer!"
och böjde sen sitt huvud trött och stilla.
När äntligt nästa morgon man vattenkannan ser,
hon har för alltid slumrat in, den lilla.
Och blommorna, de sörjde lilla skottet."

Jag och Dannie har läst den ibland, den sitter på mitt kylskåp.
Vi blir lika ledsna varje gång.
Sen brukar vi skratta åt att vi är så patetiskt blödiga.
Jag vill ha hem henne som hon var innan allt det här hände.

Ska försöka ringa henne nu...