Onsdag 6 Maj 2009

Har pratat med D idag, hon kändes fortfarande väldigt låg men mer talbar.
Hon lovade att ta bort sekretessen både på Runnagården och på soc.
D blev inte förflyttad i dag utan är fortfarande isolerad på intaget.
Hon ska till länsrätten i morgon kl 14 och jag hoppas att jag kan få vara med då. Enligt hon på soc så är det inte brukligt men länsrätten kan göra undantag. Jag hoppas och håller tummarna. Oavsett så kommer jag vara där utanför innan kl två så jag åtminstone får titta på henne.
Har läst en hel del i hennes böcker, man får gråta mycket men även skratta lite. Humor har hon ju alltid haft ungen!
När soc ringde upp mig på em (sekretessen borta då) så pratade vi lite om morgondagen. Jag frågade om det kommer vara vårdare med, det trodde hon. Jag vill ju inte vara med om ännu en rymning....

Ska jobba i natt och måste försöka komma i säng så fort som möjligt i morgon så jag är fräsch till mötet.

Har faktiskt lyckats sova ganska många timmar i natt även om det inte varit sammanhängande. Annica sa i går på jobbet att det börjar synas på mig nu att jag sover alldeles för lite.
Får ta tag i det där med ett läkarbesök om det inte blir bättre.


Nu sitter jag på jobbet och det är lugnt här just nu.
Har suttit och tittad på Dannies Bilddagbok på nätet och gått tillbaka från början. Mycket festarbilder som i nuläget känns lite tveksamma...
Men en del bara roliga, som när de åkte pulka här i vintras hela det gamla gänget : Milla ,Lollo, Bosse &co. Man verkligen ser hur roligt dom måste ha haft. Vad hände sen???
Det KAN ju inte ha varit lugnt innan dess? Hur kan man fastna så fort och vilja förstöra sig så?
Funderar på hur länge hon egentligen mått dåligt. Förra året när vi var på semester i Turkiet så märkte jag ingenting...
Men som sagt hon är en mästare på att spela glad. Vi blev bara osams en gång där nere om JORDGUBBAR! Båda ville ha störst och mest, resten av resan var helt suverän. Vi skrattade konstant. Mådde hon dåligt redan då?
Varför har hon inte berättat för mig? Hon vet att jag varit med om mycket tråkigt i mitt liv och kanske inte alltid mått så bra som jag gett sken av. Men jag har alltid haft någon som jag anförtrott mig till. Varför har hon inte vågat lita på mig?

Jag och Bertil har pratat mycket den här tiden och vi har försökt gå tillbaka i tiden för att på nåt sätt få klarhet. Eller är det bara så att fel unge, på fel plats, vid fel tidpunkt som bestämmer vad som ska hända? Är det så enkelt???
När jag tittar på alla bilder som finns på Dannie så har hon nästan alltid samma uttryck i ögonen... Försöker tolka den men kommer fram till samma sak hela tiden : det är ju Dannie, precis så som hon alltid har sett ut och ska se ut. Man säger ju att ögonen är själens spegel, kan man fejka den??