Söndag den 19 April 2009


Somnar givetvis om och vaknar vid 10-11 nåt, är bakis och mår sisådär. Pratar med B och berättar sista nyheterna. Vet att jag måste vänta tills klockan tre IGEN innan soc öppnar!
Jag, Maggan och Tess gör lunch och sen drar jag mig hemåt.

Lägger mig i soffan och känner mig som världens sämsta mamma, pratar igen med B.
Beslutar att messa D och kolla hur hon mår. HON SVARAR!!! Överläggning snabbt i huvudet... Jag ringer!
Det känns otroligt skönt att höra hennes röst och tårarna rinner på mig men jag försöker låta samlad. Hon berättar om natten och frågar om jag ringt polisen. -Nej, svarar jag det var dom som ringde mig. -Från min telefon? frågar hon då. -Nej , från skyddat nummer, svarar jag. Sen att jag hade Tobias nummer inlagt spelar ju ingen roll, det här behöver D inte veta just nu.
Hon berättar att hon kommer bli åtalad för ringa narkotika brott och innehav, de hade hittat Subutex i lägenheten.

Jag frågar henne om hon kommer att svara om/när jag ringer igen och det lovar hon.
Har en kontakt med Jessica. Vi kommer på att hon ska ringa D för att föreslå att hon följer med hem till deras nya radhus i Latorp. D tackar JA!
Jessica ska hämta upp D men jag litar inte riktigt på att D kommer att åka så jag ringer upp Jessica och ber henne bara svara ja eller nej på mina frågor. Jorå, Dannie är med i bilen. Skönt!
bort från den där jävla lägenheten, bort från allt som påminner henne om just KNARK!
Är vaken länge den kvällen och funderar, sitter på FB och bara slötittar. Plötsligt ser jag Dannies nya status:
Är hemma igen efter en trevlig kväll hos Jessica... det är mörkt och tyst så tankarna rullar sakta på...

Blir SÅ glad och samtidigt lite rädd. Blir det för mycket för Dannie nu? Kommer hon att grubbla FÖR mycket?
Tänker sen: Hon vet att jag sitter mycket på FB alltså VILL hon att jag ska se det här! Vad betyder det? Försöker hon göra något dumt kanske?
Kommer sen på att kanske kolla hennes blogg...
Det här hittar jag:
"Jaa som de flesta redan vet så är allt helt fuckat för mig... Lägenheten är ett bombnedslag efter gårdagen, jag känner mig som ett äggskal och ser ut som ett ruttet äpple... Vad ska man göra för att inte rasa ihop? Orkar inte längre hålla upp det som finns kvar av mig, fasaden har redan rasat och snart följer resten efter. Alla bara pratar om att de aldrig trodde något sånt här om mig, att just jag skulle bli den jag blivit har varit otänkbart. Men en sak ska alla veta, det är inte som om det finns folk som är immuna mot det, ALLA och jag menar verkligen ALLA kan bli som mig, det handlar bara om att göra rätt val i rätt tid. Välj alltid den rakaste vägen, skit i genvägarna.


Det är mörkt och tyst, kylan tränger sig tätt intill och trycket runt hjärtat ökar. Suset i öronen gör dig döv och framför dig ser du bara mörker. Dom säger att det finns ett ljus längre fram, bara du orkar ta dig dit. Frågan är bara om du gör det, om du orkar? Vägen känns oändlig och ibland vill du inte ens försöka, känns som att det är lika bra att skita i allt och låta det mörka dra ner dig. Du vill inte vara där nere i smutsen och kravla med resten av packet, för du vet att du är speciell, unik... Lilla vän det är du inte, tro inte att du är det, du är precis lika värdelös som de andra idioterna... Annars hade du aldrig hamnat där du är idag. Inse fakta, du är en av de svaga, ryggradslösa vålnaderna som flyter omkring på botten. Allt annat är en lögn."

Läser flera gånger och försöker ta in, förstå...